Intervju: Anton Engvall och Kelvin Sommer

 Kelvin Sommer tittar fram och Anton Engvall blickar bortom 
 horisonten

Det finns en fördom om att konstutbildningar är flummiga och en form av terapi. Men det är en fördom som snart kan komma att krossas. I alla fall om Anton Engvall och Kelvin Sommer får bestämma. För på Konstprojektlinjen handlar det både om att utveckla sig själv som konstnär och att utveckla sin konst i det offentliga rummet. Nu har den nystartade utbildningen kommit igång på allvar.

Terminen har just börjat. Deltagarna har precis fått sina första arbetsuppgifter och det råder ett lugn i konstprojektlinjens lokaler. Här möter jag Anton och Kelvin för att höra mer om hur den här utbildningen skiljer sig från den traditionella konstutbildningen som finns på Eskilstuna Folkhögskola.
- Det handlar mycket om att inte bara skapa egen konst utan att arbeta i grupp och driva projekt under en längre tid, säger Anton.
- Det är också en psykologisk förskjutning från ett jagmedvetande till ett kollektivt medvetande, fyller Kelvin i.
- Det finns en sociologisk aspekt i det här projektet. Och här får de dessutom möta samhället utan förtryckarmekanismer.
Anton fortsätter.
- Man börjar med en konceptuell idé där man frågar sig hur man ska gestalta det man vill göra och i vilket material. Men man kan också börja arbeta i ett material bara för att man gillar det. Sen frågar man sig var man ska ställa det. Det väcker en massa frågor.

Diskuterar konstens roll i samhället
Att förhålla sig till det offentliga rummet är en viktig del av Konstprojektlinjens idé. Man kommer att diskutera vilket förhållande man ska ha till det, vem som äger det och vad man får göra i det. Både Anton och Kelvin blir mycket engagerade i frågan när vi talar om den. Vad är det som skiljer reklam från graffiti åt och vad är det som säger att det ena har mer rätt att ta upp plats i det offentliga rummet framför det andra?
- Den viktiga frågan som kommer upp är ju vilka demokratiska beslut och processer som leder fram till att någonting är lagligt eller olagligt. Hur kan man ta plats i det offentliga rummet utan att irritera och istället göra folk glada? undrar Anton.
- När man ställer ut i en konsthall riktar man sig till en viss sorts publik. Visst ska våra deltagare ställa ut där också men man ska som till exempel bildkonstnär kunna se att det finns alternativ. Att det finns andra vägar att gå. Det tror jag är jätteviktigt
- På en sådan här linje så går det folk som kanske under en lång tid har drömt om att göra ett projekt. Eller så vill de bara göra någonting helt annat. Oavsett vilket så är frågan om offentliga rum och konstens roll oerhört viktiga att diskutera.

- Det har att göra med att samtidskonsten har förändrat sig som gör att vi har funderat i de här banorna. Att lära folk att teckna eller få ett förhållningssätt till måleri är otroligt kul men det kan nästan bli lite destruktivt ibland. Man säger åt folk att stå och måla i fyra veckor och sen ska du åka hem och fortsätta med det. Det finns en miljon andra sätt att göra det, säger Anton.
- Vi hoppas att vi ska kunna samarbeta över gränserna senare. Att arbeta gränsöverskridande är ju inget nytt men att praktisera det på den här utbildningsnivån, det tror jag kan vara väldigt kul.

Man lär sig ett språk
Vad ska man då göra med all den kreativa energin man får efter ett år på Konstprojektlinjen? Både Anton och Kelvin tycker att det är en svår fråga att svara på men Anton tycker att man på något sätt ska fortsätta att utbilda sig om man kan. För utbildning innebär att man får språk på olika sätt och en utbildning ger ett körkort på dessa språk.
- Man ska känna att man har ett avstamp i något och att även om man inte kan allt så har man har något att utveckla och fortsätta att göra i olika former även om jag väljer att göra någonting annat. Jag ser till exempel Kelvin som en språklärare. Det handlar om att man ska kunna känna sig säker i olika situationer även om man håller en pensel eller en såg i handen.

- Ibland får jag frågan från folk i högre utbildningar om vilken nytta vi gör här, säger Kelvin. Då svarar jag att våra deltagare tränas i att lösa problem. När dom gör en målning, teckning eller projekt så tränar vi dom i att lösa problem. Och att lösa problem är en kompetens som alla verksamheter kan behöva så att man kan tänka lite annorlunda. I Kalifornien tar man ofta in konstärligt utbildade människor i traditionella företag. Där sitter de i grupper för brainstorming för att lösa olika problem. De får betalt för att vara konstnärer. Ser man det så inser man vilken seriös utbildning det här är.

En konkret utbildning
Man vill att undervisningen på Konstprojektlinjen ska vara så konkret som möjligt. Därför kommer man inte att enbart befinna sig i lokalerna på folkhögskolan utan bege sig ut utanför dörrarna. Lärarna kan hämta exempel från sina egna erfarenheter som konstnärer och förmedla till deltagarna. På så sätt blir det en väldigt handgriplig undervisning som är lätt att ta med sig ut i andra miljöer än inom skolans fyra väggar.
- Det kan bli väldigt abstrakt när man står bredvid en människa som målar och prata om valörer eller om att höja eller sänka färgtonen, säger Anton. Här kan vi bli väldigt mycket mer konkreta. Nu ägnar vi oss åt teori och ställer frågor som ”Vad händer när man tar ut en spegel i en skog eller tar in ett träd i ett rum?”. Sen tar vi ut deltagarna i en ekbacke här i närheten och jobbar där. Det gör att det känns väldigt bra och den här tanken folk har om att det vi gör är flummigt försvinner kanske lite.

Intresset för Konstprojektlinjen har så sakteliga ökat. Omvärlden påverkar intresset för den här typen av utbildningar menar Anton. Intresset rent allmänt för konstutbildningar är inte så stor i ett land som Sverige. Det, i kombination med en dålig arbetsmarknad, gör att förutsättningarna inte har varit de bästa för att etablera en ny konstutbildning. Men man ser ett stadigt ökat intresse och man har goda förhoppningar om att lyckas.
- Det här är en otroligt processinriktad utbildning. Förhoppningsvis blir resultatet av det som deltagarna skapar här reklam för nästa kurs eftersom det blir väldigt tydligt vad vi gör här. Efter som det är processinriktat så handlar det om att dokumentera det vi gör. Och bara det har ett värde i sig.

Text & bild: Magnus Tannergren